Så här kan fisket också vara ibland.... Klockanär strax efter sex på morgonen och fisk vakar här och var på grundområdet. Öringen har i skydd av mörkret smugit sig in på all småfisk och andra kryp som havet kan erbjuda och simmar lite lojt i ytan och försöker fånga det de kommer åt. Ålekråkorna och änderna plaskar omkring på grundområdet i sin jakt föda och tar ingen större notis om min narvaro. Det biter i kinderna när ostan drar in med kall luft från land och jag försöker knyta på en liten fluga med stela fingrar. Men fiskfrossan blandat med kylan gör mig totalt oförmögen att knyta ens en kärringknut och jag förbannar den stunden då jag lät mig lockas till öringfiske för första gången och allt annat fiske med för den delen. Jag svär för mig själv att jag aldrig ska fiska en enda gång till i hela mitt liv utan börja med golf, heroin, bergklättring... ja, vad f-n som helst förutom fiske. Men det går som det går för på nåt mirakulöst sätt lyckats jag få fast flugan i tafsen, drar ut rätt mängd lina, hukar mig fram till stenkanten och på knä låter jag linan gå mot vaket. Tvist och ett litet drag i linan och helt plötsligt rycks linan ur handen på mig i ett stenhårt hugg och nu har jag helt glömt vad jag lovade för en stund sen... För nu står tiden still och det enda som hörs är rullen som ylar och min glädje som ekar mot den mörka graniten omkring mig...